Jag blir så less på att det aldrig verkar som att något ska få fungera felfritt för mig. Det känns lite som att hur jag än försöker och vrider och vänder på alla pusselbitar så slutar det ändå med att någon har stulit ett gäng eller att jag råkar tappa bort de så fort jag lämnar helvetet oövervakat. Jag är mycket väl medveten om att jag kan göra allting själv, lösa allting på egen hand, men det är inte roligt att gång på gång bli nertryckt med nya bekymmer, besvärliga situationer, och inte för att det är jag som ställt till med oredan. Jag vill inte längre, som om det inte finns tillräckligt med trassel i min hjärna, och för varje gång jag tvingar mig igenom och löser problemen så finns det nya precis rakt framför näsan. Genom svårigheterna till nästa hög med osorterat elände och det finns inte ens tid för att andas ut emellan.